schraum

Label für gegenwärtige Musik

hübsch / martel / zoubek: june 17th

I love to see Quebecers export themselves on the avant-music scene. The German label schraum doesn’t release much, but its productions are consistently of very high quality. Philippe Lauzier has already a CD with them, and now his accomplice Pierre-Yves Martel does too. Martel here plays viola da gamba and objects in a free improvisation session recorded in 2012 at The Loft in Cologne, with tuba player Carl Ludwig Hübsch (also using objects) and pianist Philip Zoubek. Five rather quiet pieces, full of fine moments of tension, delicate surprises, bold sonic gestures carefully placed within the ensemble, in search of a tangible balance that is never taken for granted. Gorgeous.
Francois Couture in Monsieur Délire (Canada)

This new work shows how skilled these people are in what they do. Their playing shows a refined sense of interaction between the players, which ranges from very quiet and spare, call and delayed response, in the first two pieces, to a more lengthy exchange of arguments in 'Coin Rang. Clock Clacked'. All of the music is played with great clarity - each instrument has its own place in the whole constellation. Zoubek and Martel seem to me the players who treat their instrument as it is, whereas Hübsch extends his instruments into a big sounding board, although I might be wrong here. It's perhaps not a very surprising disc, as nothing what happens here, hasn't been in the same field somewhere else, but this trio plays it certainly with great care.
Frans de Waard in vital weekly (Netherlands)

Was will uns diese Platte sagen? Gottseidank nichts. Und das tut sie auf sehr beredete und eindrucksvolle Art und Weise. Ein Standardsatz ist das: Improvisierte Musik ist eine Einübung in das Gegenwärtig-Sein, den Augenblick wahrzunehmen in allen seinen Möglichkeiten und Entscheidungsmöglichkeiten. Manch einer schwadroniert schon davon, dass improvisierte Musik und Personalführung viel miteinander gemeinsam haben. Aber das wäre wieder eine andere Geschichte. Klar ist jedenfalls, dass hier die Suspension von Sinn und von Überzeitlichkeit, von Aussage und Transzendenz auf die Spitze getrieben wird. Diese Aufnahme sagt nichts, stülpt keinen Bedeutungsrahmen über die einzelnen Tracks, sondern ist einfach, was sie ist. Sie ist da, weil sie aufgenommen wurde. Sie ist, was sie ist: Gegenwart, Augenblick, Entscheidung. Der Titel der Platte ist dann in dieser Hinsicht nur konsequent: June 16th. Weil nichts anderes hier zählt als die Tatsache, dass sich hier drei fantastische Musiker am 16. Juni 2012 bei einem Konzert in Köln getroffen haben. Einen leichten Hang zu Dada kann man den Herren unterstellen, vielleicht ist das aber schon wieder eine nachträgliche Zuschreibung. Zu hören gibt es hier wahrlich viel. Es klappert, rumpelt, ächzt und mäandert hier, dass es eine wahre Freude ist. Dies sind geglückte Aufnahmen von einem Treffen, voll von absurdem Spielwitz, Eigenständigkeit und Abenteuerlust. Man bekommt regelrecht Lust, selbst Musik zu machen. Und merkt, wie parasitär das Schreiben über Musik sein kann. Text hat nämlich einen entscheidenden Vorteil: Man kann erst darüber schreiben, wenn etwas vorbei ist. Banal, aber wahr. Welch Glück wäre es hingegen, im Moment reagieren zu können, mit einem Instrument. Eine Platte jedenfalls, die diese Sehnsucht weckt. Und das macht sie besser als so manch vergleichbare Aufnahme.
Markus Stegmayr in FreiStil (Austria)

Having adopted the venerable viola da gamba as his main instrument, Montreal-based former double bassist Pierre-Yves Martel is also adapting it to unusual sonic situations. On this notable release named for the day on which it was recorded, Martel, who directs a different ensemble October 11 at the Music Gallery, mainly uses the timbres of his bowed viol as a sound source, the better to intersect with the equally extended techniques of his German bandmates: tubaist Carl Ludwig Hübsch and pianist Philip Zoubek. Although the results are at a far distance from the consort and sacred compositions from the height of the instrument’s popularity before the turn of the 18th century, they suggest a beguiling future for pre-modern instruments.

Hübsch and Zoubek, who have worked with some of the continent’s most advanced musicians, specialize in subverting expected sounds as well. Throughout the five tracks here for instance, Zoubek frequently buzzes harsh cadenzas by plucking, stopping or strumming the piano’s strings. Additionally, when the keys are put to use the resonating clangs produced are marimba-like. For his part the tubaist shuns the instrument’s familiar guttural lows. Instead, using a variety of mutes, valve-twisting and embouchure refinements, he expels whistles and clicks and vibrates unaccented air from his horn. Harshly scraping the tuba body with other objects, the resulting scuffs onomatopoeically integrate with Martel’s agitated spiccato pumps and Zoubek’s rubbed strings and semi-depressed key patterns.

On Top, the appropriately titled, most spectacular and longest track, the polyphonic texture-layerings duplicate these and other sounds, including flute-like peeps and organ-resembling swells. Overall, the key to this track and the fascination of the entire disc’s production is how ancillary tropes such as the viola da gamba’s string sweeps and the piano’s single-note examinations calm staccato interjections to create a still spiky but compelling narrative. Plus it proves that traditional instruments, appropriately used, can generate a thoroughly modern tonal experience.
Ken Waxman in The WholeNote(Canada)

Das Berliner Label scheint kanadische Musiker geradezu anzuziehen. D. Shirley & D. Bennett spielten in Hotelgäste, Bennett auch noch in Attacca. P. Lauzier spielte mit Ostendorf & Zoubek und er war es wohl auch, der Pierre-Yves Martel ins Spiel brachte. Lauzier und Martel sind jedenfalls alte Bekannte und in BA durch einige Releases bei Ambiances Magnétiques vorgestellt worden. Martel brachte seine Viola da gamba am 16.6.2012 mit ins Kölner Loft, um sie mit der Tuba von Carl Ludwig Hübsch und dem präparierten Piano von Philip Zoubek interagieren zu lassen. Eine klanglich seltene Konstellation, die freilich ihre Seltsamkeit dadurch mildert, dass ungewöhnliche Spieltechniken einen reibungslosen Gedankenaustausch in einer bruitistischen Lingua franca vonstatten gehen lassen. Zoubek und Martel durch ein Plinkplonking, das alle Vorstellungen, die man sich von Piano und Viola da gamba macht, über den Haufen eines perkussiven Pingens und Blinkens, Scharrens, Kratzens, Krabbelns und Klopfens wirft. Dazu schmaucht Hübsch hübsch tonlos, oder er pfeift, schnarrt und girrt so, dass man wohl kaum auf eine Tuba käme. Aber Klänge, wie man sie nicht alle Tage hört, sind hier Programm, von 'introibo ad altare dei' bis zum Rauschen in den Wipfeln eines Wasauchimmerbaumes, das verrät, dass der HErr als Vorhut mit dabei ist, Philister zu erschlagen. Ausgerechnet zu diesem 'Bestir thyself, Sirrah' überschriebenen Philisterficken lässt Martel seine Viola artgerecht singen. Nennen wir's Ironie, denn zuvor gab es mit 'rrrpr. kraa. kraandl.' auch schon lütten Wind, der mit pwee durch etwas eppripfftaphte, das sich natürlich als joycesche Blätter entblättert. Die hier - 'coin rang. clock clacked' - mit chirruping notes für bare Münze genommen als silent roar, als stilles Brausen den Bloomsday feiern.
Rigobert Dittmann in Bad Alchemy (Germany)

A közel tíz éve működő Schraum még mindig rendre kívül esik a nagy nemzetközi, improvizált zenével foglalkozó szaklapok és internetes magazinok radarján, ami egyrészt érthető, hiszen a német minikiadó különösebb felhajtás nélkül, szép csendben teszi a dolgát, évente csupán egy-két puritán papírborítékba bújtatott koronggal áll az érdeklődők elé; másrészt viszont érthetetlen ez az elenyésző sajtóvisszhang, hiszen a label legutóbbi tíz megjelenését – túlzás nélkül – telitalálatnak gondolom, de legalábbis kiváltképp izgalmas hallgatnivalónak. Az Axel Haller, Merle Bennett és Torsten Papenheim által működtetett cég amellett, hogy kiadványaival megpróbálja dokumentálni Berlin egyre átláthatatlanabb improvizációs zenei dzsungelének legalább egy kis szeletét, országhatárokon, sőt kontinenseken átívelő kollaborációk létrejöttében segédkezik. A Hübsch-Martel-Zoubek trió például a Schraum negyedik német-kanadai formációja a Hotelgäste hármasa, az Ostendorf-Zoubek-Lauzier trió, és az Attacca együttes után.

A kölni Loft dzsesszklub koncerttermének zongorája mögött tehát Philip Zoubek, mellette Carl Ludwig Hübsch finoman ölébe fektetett tubájával, és Pierre-Yves Martel, két térde között viszonylag nagy testű viola da gambájával. A hangszer-összeállítás minimum izgalmas, ráadásul a lemez hátsó borítójának tanúsága szerint mindhárman használnak különféle tárgyakat zeneszerszámaik megszólaltatásához. Amit hallunk, az három zenész csendes és pointillisztikus párbeszéde, akiknek a játéka visszafogott, mégis virtuóz. A kiterjesztett megszólaltatási technikák gazdag szókincset, invenciózus és közhelymentes rögtönzéseket eredményeznek. Arról nem szól a fáma, hogy a hangszeresek korábban játszottak-e már együtt, de ami a June 16th lemezen hallható, az ezt feltételezi. Illedelmes puhatolózás helyett egy szűkszavú, de nagyon is tudatos, már-már jól összeszokott, zökkenőmentes játékot hallunk

A szűk háromnegyed órás album öt szépen elindított és lezárt improvizációból áll. A lemez egyszerre lehet kerek egész, és rövidebb részek szekvenciája. Az csupán a hallgatón múlik, hogy a June 16th-t egy koncertlemezként, vagy egy megfontoltan tagolt, jól elkülöníthető epizódokból álló történetként értelmezi. A részek James Joyce Ulyssesének egy-egy sora után kapták a címüket; az pedig csak további, ám köztudomású érdekesség, hogy az ír író 1904 június 16-án kezdett szerelmi viszonyt múzsájával és majdani feleségével, Nora Barnacle-vel, és Joyce később ezt a konkrét dátumot választotta az Ulysses cselekményének időpontjául. James Joyce rajongói ezt a napot a regény főhősének, Leopold Bloomnak a neve nyomán Bloomsday-nek, vagyis a virágba borulás napjának hívják, és 1954 óta évről évre rendre meg is ünneplik.
Mindezek és a hallottak után semmi kétség: június 16-a tényleg a virágba borulás napja.
Dusted Hoffman in improv.hu (Hungary)

Jejich neuvěřitelně trojčivé hazardérství můžeme zčásti vnímat jako výtržnostní rojčení, nicméně bych neřekl, že si vyhledávají nové zvukové možnosti, jejich hloučivé prodýchávání a zahalivé ztajemňování se mi spíše jeví jako (pro ně) samozřejmé, ať už místy připomíná uskřinuté harampáďování, vyzývavé vzývání, pozdvihované propasírovávání nebo rozemílavé probíjení. Každá další improvizace totiž nejenom „degradováním“ základních nástrojů a jejich preparováním, ale i četnými přídavnými elementy přináší další a další posuny od meandrování kolem jednolitého tónu, zasukovaného políčkování, propíravého probírání, překypělostní valivosti přes odbíjivé praskocení, klapotání, švidrání, harcování, proviřování k rozvlékanému šátrání nad poprakávající zvukovou plošinou anebo k biliárovým úderům falší a k hrkotavému vrtulování. Co soutón, to nečekalostní vazba, do níž se jakoby mimochodem vmísí cinkavá zvonkohravost či výtrusné vehiklování. Spíše než násilnou vehemenci však ze všeho vycituji vtesávání do imaginární zvukové plochy, a kdybych měl tyto postupy porovnat s výtvarnem, nešlo by podle mého názoru ani o linoryt nebo lept, nýbrž spíše o suchou jehlu, neboť těmto experimentátorům se drobítka zvukového haraburdí proměňují ve sled napínavostního vybrušování. Ne, tahle deska vás nepohladí, ale vyruší a snad i vzruší. Ale především vás zavede do propasírovaného zvukového plenéru, kde můžete pookřát.
Z.K. Slabý in his voice (Czech Republic)

In casa Schraum non ci si annoia mai. Chi ha apprezzato progetti come Attacca o Suboko / Hübsch / Spiet, troverà nettare per i propri padiglioni auricolari. Tuba, viola da gamba, pianoforte ed oggetti (ad occhio e croce, numerose lastre di metallo), sottoposti a quiete sollecitazioni deformanti. Trasparenti landscapes, smangiucchiati da gentili roditori. Un'azione profonda e coerente che rasenta il performativo. Cinque movimenti, registrati brillantemente dal vivo a Colonia nel 2012. Un livello di comunicazione fra musicisti, sorprendente. Attento ed in continuo rilancio. Minimale, spericolato e sottilmente innervato di alieni movimenti etnico/percussivi. Una fitta rete di luminosi segnali armonici non ortodossi. Bestir Thyself, Sirrah!, è pura delizia folk, acustica/stridente/dronante. Harry Partch apprezzerebbe.
Marco Carcasi in Kathodik (Italy)

C’est à une musique d’atmosphère que nous convient Carl Ludwig Hübsch, Pierre-Yves Martel et Philip Zoubek. L’avantage, d’aller rapidement à Martel, dont la viole de gambe, ses obsessions et ses crissements, rehausse un exercice allant de baroque en minimalisme coi et entraîne bientôt piano et tuba à sa suite: la fin du disque en devient même passionnante.
Guillaume Belhomme in le son du grisli (France)